Jack

Ulf Lundell

(Skönlitteratur) – Sextisju, sextisju, va ha’ru tagi vägen nu? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Åtminstone om man var med på den tiden, eller när Jack kom ut 1976. Det var en sommar då det låg ett exemplar av boken i stort sett varje nätkasse. Romanen diskuterades överallt, och syntes överallt. 200 000 exemplar gick åt den första sommaren. Lundell hade skapat en generationsroman.

Det karaktäristiska för en generationsroman är att den gestaltar desillusion, illusoriska ideal, krossade drömmar. Strindberg satte mönstret med Röda rummet, romanen om Arvid Falks försök att göra sig fri från det borgerliga samhällets bojor. Jack och hans vänner delar Falks förhoppningar, fast det i deras fall istället handlar om att slippa ut ur folkhemmet, slippa den välståndstristess som föräldragenerationen skapat, det instängda trygga livet. Istället drömmer de om att dansa under en gnistrande diamanthimmel, fria och livsberusade. Det är den klassiska romantiska drömmen, som alltid återuppstår och alltid punkteras.

I början av 70-talet kunde baksmällan kännas ovanligt påträngande av det enkla skälet att ungdomskullarna varit ovanligt stora, ovanligt högljudda och ovanligt köpstarka. Ungdomskulturen hade, minst sagt, gjort sig ovanligt bred. På Gotlandsfärjans soldäck drar Jack i lång monolog hela det svenska folkhemsprojektets mentalitetshistoria. Fadern som vuxit upp i statarmiljö och därför hela sitt liv strävat efter att slippa stinka svett och skit, som därför blev smidesarbetare, socialdemokrat, egnahemsägare. Det var människor som Jacks far som byggde landet. Men tacksamheten uteblev: ”Allt hans son ville göra var att ta av ljuddämparen på sin moped som han fått som en slags blidkande gåva i julklapp och dra iväg så att gruset sprutade…iväg ut i den farliga, svarta natten. Det var vad hans son ville göra: köra omkring på en lagvidrig moppe och lyssna på rockmusik.”

Jack förknippas gärna med pilsner, party och pilska eskapader. Gotland som en enda gigantisk Finlandsfärja. Och visst festas det och visst verkar livet levas glatt, i alla fall i romanens första del. Det är inte heller alldeles fel att låta Jack och Lundell smälta samman. Den självbiografiska bakgrunden till Jack behöver man inte vara något geni för att avslöja. Romanfigurerna hade tydliga förebilder i Lundells kompisgäng.

Festen fanns. Kanske. Men som i alla generationsromaner är den över när författaren sätter sig ner för att göra den till litteratur. Man minns sina drömmar när man inte längre tror på dem.

Vad är det egentligen då som fortfarande attraherar en i Jack? Jack öppnar fönstret åt det mänskliga, åt det livsbejakande – man kan dra in doften av ren och skär lycka. Vad man inte anade, 1976, när romanen kom, var att det samhälle Jacks generationskamrater så småningom skulle tvingas anpassa sig till faktiskt inte var solidaritetens fejade folkhem utan något helt annat, som man då inte ens kunde föreställa sig. Samma år som Jack gjorde sitt segertåg förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Också det var ett tidens tecken.

ALO